tiinajohanna

I söndags hände något alldeles förfärligt...en väldigt nära och kär arbetskamrat gick hastigt & oväntat bort...

Veckan har varit alldeles osannolik och overklig. Med bedövade sinnen och värkande hjärtan, magar och huvuden har vi gått omkring där på arbetsplatsen och försökt hålla ihop en verklighet som inte längre kändes det minsta verklig.

Den första chocken efter ett telefonsamtal...sedan känslan av förtvivlan som skulle hållas instängd...eller åtminstone hanteras med lugn och värdighet tills det var dags att berätta för övriga...att sedan berätta för mina andra kära arbetskamrater var hjärtslitande....kunde glänta något på mina egna känslor äntligen...måste ändå vara stark för så många....och fick styrka av dem omkring mig...känslan av saknad omedelbar, akut...

Jag har för första gången mist en nära vän...hade ingen aning om hur jag skulle reagera i en riktig kris...på ett nästan makabert sätt har jag studerat mig själv, nästan som på avstånd...skulle jag fixa det här verkligen? Hur i hela friden GÖR man? Den omedelbart akuta förtvivlan övergick i förvirring och bedövning...virrvarr i hjärnan verkligen...vad skulle jag göra....vad skulle jag inte göra...vad var viktigt....?

Helt oförutsägbart kom den akuta känslan av förtvivlan tillbaka, gång på gång...vissa stunder kunde jag lyckas hålla möten och utföra rutinuppgifter för att några minuter senare inte klara av att "hålla masken" längre med tårarna rinnande utan hejd...mycket knepigt minst sagt...helt rörd av att alla runt omkring var så go´a och förstående...ibland var det själva snällheten som gjorde att masken krackelerade...

Jag fick äntligen ett svar på vad Cornelis Vreeswijk menade i sin låt "Blues för en arbetarkvinna" när han sjunger "Det stinker ångestsvett i hela salen" för det var precis vad som hände mig...en inte alldeles angenäm upplevelse...säkert inte för dem som kom för nära heller...men å andra sidan var det väl symptomatiskt för hur hela veckan kändes...

Veckan gick...alla fem arbetsdagarna...i ett töcken utan att det blev någon större klarhet i prioriteringar och med en växande känsla av att allt var oviktigt. Intellektuellt vet jag ju att det arbete vi gör ÄR viktigt och att verksamheten fortsätter trots allt...känslomässigt var det mycket svårare att uppbåda någon entusiasm för det dock.

Jag kommer säkert att få tillbaka min entusiasm för mitt arbete vad det lider, om inte annat vill jag och många med mig förvalta arvet efter en underbar person som alltid satte en stor ära i ett väl utfört arbete.

Det var inte enbart mörkt mot slutet av arbetsveckan. Fick hjälp av en klok person med konkreta uppgifter att utföra och sätta saker och ting i perspektiv...det FANNS trots allt sådant som VAR viktigt och det kändes bra att ta tag i dem. Vår lilla sargade grupp fick också lite positiva besked som kommer att underlätta jobbet framöver, kändes bra att kunna ge en glimt av hopp mitt i all förtvivlan.

Hittade förresten en utmärkt effektiv deo också...som tydligen hjälper rätt bra mot just ångestsvett...


Den här bilden är från i våras när vår grupp var iväg på sektionsdagar...