Rena kontrasten

Den alldeles vanlige mexikanske mannen och kvinnan är alltid prydligt klädd, kanske i billiga, men hela & rena kläder. Det vita i kläderna är alltid vitare än därhemma, om det sedan beror på att blekmedlen här är långt ifrån miljövänliga eller på att mexikanerna är bättre på att tvätta, vet jag inte. I vilket fall som helst är det en befolkning som bryr sig om att klä sig rent & snyggt, och med "snyggt" tänker jag inte i första hand på "modemässigt korrekt" utan just på att det är helt & rent.
Barnens skoluniformer hålls slaviskt uppsnyggade och repareras om ngt går sönder, och jag gissar att det skulle synas i ngt betyg eller annat om kläderna inte vore i sin ordning.
Skorna sköts också om med stor omsorg. Dels putsar man själv sina dyrt förvärvade skor, men det finns ju också människor som arbetar som skoputsare, vilket visar att det finns en marknad för detta. Tygskor tvättas & skrubbas också, betydligt oftare än vad åtminstone jag är van att göra.

Hemmen är det samma visa med. Det är fortfarande vanligt med Ama de casa (=Hemmafru) och deras huvudsakliga uppgift när barnen väl skickats till skolan (om de inte går kvällsskiftet) är "El que hacer" (=Det som ska göras). Alla har sina egna rutiner givetvis, men för samtliga rutiner ingår att sopa & tvätta golv, gård och även gatstumpen eller trottoaren utanför huset. Jag har hittills inte varit in i ett enda mexikanskt hem där det varit "stökigt" i vanlig bemärkelse. Visst kan det ligga saker framme, men det beror oftast på att man antingen saknar en möbel att stoppa undan saker i, eller att besöket gjorts så tidigt på dagen att "El que hacer" ännu inte blivit gjort.
Husen här är inte byggda på samma hermetiska sätt som hemma i Sverige, utan det kommer in smuts ut alla möliga springor och dessutom använder man skorna inomhus, oavsett om det är kladdigt utomhus och man därför drar in halva stadens lera på golvet. Av den anledningen kommer man inte undan det ständiga städandet.
Här har vi alltså rena & prydliga människor i rena & prydliga hem, vilket står i bjärt kontrast mot hur omgivningen ser ut. Den smog-mättade luften är ett eget kapitel, men det som märks först och i mina ogon mest, är den omfattande nedskräpningen. Ett gathörn kan se ut som en liten soptipp innan "El barrendero" (=Gatsoparen) hunnit göra sin runda. Vid vägavsnitt där ingen har sitt hus eller affärsrörelse är det värst. Där ligger soporna kvar och ackumuleras med tiden utan att ngn tar hand om det, och det ser inte snyggt ut.
Samma hemmafru som med stor energi lappar, lagar & tvättar barnens skoluniformer kan utan att blinka (eller tänka) slänga pappret från barnens chokladbit....på gatan.
Det är för mig en ekvation som inte går ihop. Varför bryr man sig mindre om den gemensamma utomhusmiljön än den i det egna hemmet? Orkar man inte efter all energi som läggs ner på städ och tvätt? Problemet är kanske så stort att man inte ids ta tag i det? Skulle det se annorlunda ut om det fanns fler allmäna soptunnor utställda?
Nu ska jag, för rättvisans skull, säga att det trumpetas ut i alla möjliga forum via bill boards, TV, radio och i skolorna, att man ska hålla omgivningen ren från skräp. Detta till trots ligger det drivor av bevis därute på att budskapet inte nått riktigt ända fram...
4

Kindpussar & annat vanligt hyfs

Tänk dig att din svägerska kommer på besök och i sitt sällskap har sin man, sin vuxna dotter och dennas fyra barn. Tänk dig vidare att ni redan är fem personer därhemma. Föreställ dig sedan att alla besökarna ska ge en varsin kindpuss till de som redan är på plats (ja, rent tekniskt är det ju en puss tillbaka också, men jag räknar nu en kindpuss mellan två personer som 1 puss) ... och räknar jag rätt så blir det 7 x 5 = 35 st kindpussar.
När sedan nästa svägerska kommer med sin man och deras två barn är det dags för nytt pussande, ytterligare 4 x 13 = 52 st kindpussar. Vi ar nu totalt uppe i 52 + 35 = 87 st kindpussar i bara hälsningsskedet.
Efter en trevlig samvaro i familjens sällskap är det sedan dax for avsked och det innebär nya pussar forstås. Ha då i åtanke att flertalet personer i den här familjen har lite svårt att slita sig, sa de säger hejda minst 2 ggr till varje person. Detta betyder i teorin (och oftast i praktiken) ytterligare 2 x 87=174 st kindpussar.
Summerar vi får vi ihop det till 174 + 87= 261 st kindpussar på en vanlig dag eller kväll.
Då har vi inte ens räknat på en sådan dag då även svägerska Nr.3, 4, 5 och 6 är på besök ,vilket skulle betyda ytterligare 24 personer som ska pussas...ja räkna själva...
Att välja rätt mellan att "Du´a" och "Ni´a" är inte alltid helt enkelt, och som utlänning trampar man lite i klaveret innan man tycker sig hitta rätt. Som tur är har mexikanerna alltid visat sig ha tålamod med mig, utom möjligen R som väl anser att jag borde ha lärt mig vid det här laget...
Till mina svärföräldrar t ex säger jag alltid "Ni" fast de tillhör närmaste släkten, vilket jag inte gör till övriga släktingar...eller jo, jag "Ni´ar" även andra äldre släktingar, t ex min svärmors syskon. R´s äldre systrar, som ett par av dem är ngt äldre än mina egna föräldrar har jag valt att "Du´a", vilket kanske egentligen inte är helt rumsrent, men jag chansar vilt...ingen har hittills skällt ut mig iallafall.
Personer man träffar på i affärer tilltalas alltid med "Ni" utom om det är uppenbarligen MKT yngre än en själv, som barn eller tonåringar.

En annan sak som visat sig vara knepigt är hur man ska tilltala en kvinna man inte känner och inte vet om hon är gift eller inte, d v s "Señora" eller "Señorita"....här är det fortfarande vanligt att gifta sig ung, sa helt säker kan man inte vara. Det är givetvis bättre att chansa på "Señorita" om man är osäker, och då riskerar man endast eventuellt fnitter från personen ifråga for att man trott att hon fortfarande är "Señorita" även om det helt tydligt i hennes egna ögon är att hon är "Señora". Man kan även använda det informella "Seño" eller "Señito" som kan antyda vilket som, men det passar sig inte riktigt i alla lägen, och jag har fortfarande svårt att bedöma när det är ok och inte. Enklast är kanske att fuska sig fram med användbara "Usted" (=Ni) som ju aldrig kan bli fel...
1

Maten, Del 1

Det är ju inte bara sorg & elände här i Mexico City. Ett av de största glädjeämnena är helt klart MATEN! Vad det finns mycket smaker & dofter att njuta av...
I förmiddags åkte vi till närliggande San Christóbal for att hälsa på lite släktingar och kom dit hungriga eftersom vi hade ätit lite frukost. Vi torget där står det alltid en massa olika små stånd där de säljer mat i mängder, allt ser gott ut så det är svårt att välja. Vi fastnade iallafall för ett stånd där de säljer Quesadillas, Sopes, Güaraches & Tlacollos.

Quesadillas
är stora majstortillas som fylls med ost och valfri fyllning, t ex Potatis & Chorizo, Tinga de pollo (=finfördelad kyckling och lök), Flor de Calabaza (=Squaschblommor, stekta med lök) eller diverse kötträtter. Detta steks sedan på ett stort stekbord tills osten smält och tortillan fått en fin färg. Sedan serveras det med sallad och chile såklart. Det sistnämnda finns i stora bunkar, en röd och en grön sort (den gröna brukar vara den starkare). Jag beställde två stycken...och blev mätt kan jag lova!

Sopes är ungefär samma sak, fast i en lite annan form, rundare och lite tjockare, med bönröra på och sedan samma variation av fyllning.

Güaraches är en enorm majstortilla, lite oval till formen och med samma variation av fyllningar, medan Tlacollos är gjorda på blagrön majs, så dessa tortillas är av en skön blågrön färg istället för den vanliga blek-gula.

Priset på alla ovanstående var 12 pesos/st (= 8kr/st), vilket i vara ögon är billigt, men det fanns även de som vände om när de fick se priserna...





2