Hemma igen

Hemma i soffan igen...har haft några dagar på mig att reflektera över känslan och den är inte så dum trots att semestern är slut. Den första uppskattande tanken kom redan på vägen hem, när det var ok att slänga toalettpappret i toalettstolen igen (och inte i en papperskorg bredvid...) och första gången det kom varmvatten ur kranen...mmmmm...alldeles för underskattat!

Jag har funderat över en sak när jag varit i México City, och det är: skulle jag kunna leva & bo i den staden? Svaret är självklart att det skulle jag. Jag tror verkligen att jag besitter tillräckligt mycket envishet, entusiasm och mod för att klara mig där, även om det skulle vara en ganska lång period av "inlärning".

Nästa fråga som infann sig var: skulle jag VILJA leva & bo i den staden? Svaret är lika självklart nej, det skulle jag inte. När jag var yngre (ganska mycket yngre, innan jag blev mamma...) hade det möjligen varit mer av en möjllighet. Innan jag började uppskatta det extremt bekväma liv jag lever i Sverige fullt ut.

Nu skulle det innebära en stor portion ångest om ngn sade till mig att jag var tvungen att flytta till México City, för trots att det är en väldigt fascinerande stad med urgammal kulturhistoria, fantastisk mat och góa människor, så överväger ändå det jag inte skulle kunna leva med resp. utan.

Att återigen bo långt från min familj & släkt & vänner, skulle vara jobbigare nu är när jag var yngre (och gjorde just detta under nästan ett decennium). Att arbeta i ett land där arbetsmiljö inte står högt i kurs, vore inte enkelt. Inte heller finns ngn egentlig trygghet i anställning, att gå med i en fackförening är inte lätt (inte alla "får" bli medlemmar)...en lite av motsatt situation mot Sverige, där tryggheten i jobbet är mkt stark och vi kan "lyxa oss" med att välja bort facket för att medlemsavgiften/a-kassa är för hög...vissa spenderar ju ändå mer på chips & öl per månad än a-kasseavgiften...
Jag skulle vara orolig att hamna på sjukhus...och då skulle det vara ett värre problem med att hitta en kvinnlig släkting att sitta vid sjukbädden dygnet runt för att sköta om mig (eftersom det inte finns personal som gör det) än att jag inte skulle få god mat på sjukhuset (som verkar vara största problemet på Ackis enligt UNT´s insändarsida). Att gå ut själv på kvällarna skulle knappast locka, förr eller senare skulle ngt otäckt förmodligen hända. Jag skulle inte trivas med att undra om jag har vatten som räcker för att både duscha, tvätta kläder och diska samma dag. Städningen...inte en favoritsyssla...jag skulle bli tokig av allt städande!  Jag skulle antagligen strida ihjäl mig för Lauras rättigheter i skolan (där är klasserna VERKLIGEN stora och lärarna VERKLIGEN "disciplinerande"....).

Allt ter sig så enkelt härhemma i trygga, vackra, rena, säkra & välordnade Sverige...inte alltid roligare eller mer spännande, men det finns värden som är viktigare än det....iallafall för mig. Mina ev. problem härhemma har plötsligt blivit en aning mindre, och jag kan nästan småle lite åt dem...jag önskar att alla människor här kunde göra detsamma :)
1

Tiangis

Jag har ju lovat skriva om gatumarknaden i México City, den som kallas Tiangis. Det är ett urhäftigt fenomen som förmodligen inte skulle accepteras i vårt eget land. Vad det handlar om är en slags ambulerande marknad som håller till på gatan, ja faktiskt på själva gatan som stängs av helt och hållet den dagen som Tiangis håller till där. Beroende på dag och plats är markanderna olika stora, vissa bara en enda gata medan andra tar upp flera gator åt ett antal olika håll. Det bör betyda att de som bor längs dessa gator är hyfsat avstängda från att kunna åka dit med sina bilar, men det verkar inte inverka på att markanden återkommer vecka efter vecka.

I vårt närområde håller man till enligt detta lilla schema (om ni skulle ha vägarna förbi....):
Måndagar - San Christóbal (en stor Tiangis)
Tisdagar - San Carlos (en liten Tiangis)
Onsdagar - La Iguera (en stor Tiangis)
Torsdagar - Laredo (en liten Tiangis)
Fredagar - La Guadalupe (en stor Tiangis)
Lördagar - Laureles (en stor Tiangis)
Söndagar - Peritubo, Tulpetlác (en jättestor Tiangis)

De som ställer upp sina marknadsstånd på en Tiangis får betala en slant i hyra för sin plats, mellan 30-60 pesos för en dag om det är litet, 15 pesos/meter/dag om det är större. Vid tiotiden kan man räkna med att de flesta handlarna fått upp sina prylar, men då har alla redan varit igång sedan tidiga morgonen för att handla hos grossister (som La Mercéd eller Central de Abastos). Det är ett hårt arbetande folk med ett väldigt rättframt och fryntligt sätt att utropa sina varor, frimodigt och färggrannt...lite som auktionsutropare fast i kvadrat och i flertal.

Det finns nog inget man inte kan köpa på en större Tiangis. Det jag inte har sett är människohandel och handel med större djur, men det sistnämnda finns det egen Tiangis för och det förstnämnda vet vi ju alla det finns egna marknadsplatser för också...

Kläder t ex finns både av nyaste mode till en inte särskilt billig penning, och second hand till priser från 5 pesos/plagg. Dessa använda kläder ligger i enorma högar som man fritt får rota bland.

Man kan äta gott till en billig penning på alla Tiangis. Tacos av alla slag naturligtvis, men även sådant som friterad fisk och kycklingrätter finns. Man får verkligen sitta mitt i händelsernas centrum och plocka i sig sin mat, och ser det bara någorlunda fräscht ut är det ingen fara med att man blir magsjuk heller....hittills har vi klarat oss!

Annars kan man köpa frukt & grönsaker, kött & kyckling, ost & grädde, sötsaker & bakelser, kryddor & örter, krukväxter & plantor & snittblommor, smink & parfym, kastruller & serviser, prydnader & tyger, piratkopior av CD & DVD...ja, jag skulle kunna fortsätta i evighet men jag tror ni förstår redan. Allt detta har man spänt upp stora presenningar i glada färger över och stämningen är som sagt gemytlig, trång och intensiv. Framför allt är det SÄTTET man framställer sina varor, både själva presentationen av dem i stånden och hur säljaren väljer att muntligen övertyga köparna om att det just han eller hon har på sitt bord är bättre än grannens. Färgerna, formerna och dofterna är överväldigande, vi lyckas aldrig komma därifrån med endast det vi hade tänkt köpa...

Enda nackdelen är att det håller till en hel del tjuvar där i trängseln, och av den anledningen har vi inte jättemycket bilder från just Tiangis...








1

Hidalgo

...heter staten som ligger närmast norr om Estado de México (eller EdoMex som det även kallas i folkmun). EdoMex omger Distrito Federal i denna enorma dal mellan bergen. I Hidalgo finns bl a en liten landsbygdsort som heter Tizayuca, där en av mina svägerskor bor med sin familj. I det område där de har sitt hus har det på ganska kort tid vuxit upp ett stort område med "Privadas" (=Inhängnade bostadsomraden), med tillhörande infrastruktur runt omkring. Där finns affärer och skolor, medan tekniken inte riktigt hunnit med så Internet-uppkopplingar via kabel är inte fullt tillgängligt. Däremot finns inget problem med vattentillgången, vilket ju är ännu viktigare rent krasst.
For att ta sig dit från där vi "bor", åker man med fördel "Pachuca cuota", som är en motorväg med betalning (36 pesos för en personbil = ca. 22 kr) och det tar ca. en halvtimme om inte trafiken ut ur stan är fullkomligt chokad.

Vi fick skjuts dit av en av L´s kusiners pojkvän som har en transportbil som han normalt fraktar frukt i. Det finns inga säten därbak, utan endast ett stort tomt golv...vilket gjorde resan lite extra spännande när vi skulle klämma in "halva tjocka släkten" i bilen. Vi var som mest 15 personer i bilen, mellan åldrarna 6 veckor till 89 år, vilket gäng! Mycket skratt & ännu fler onda rumpor (många väg-gupp!) var det mest påtagliga av själva bilresan.

Framme i Tizayuca fick vi igång en stor grill, på med olika sorters kött och så skivor av kaktus, Nopal, samma sort som ger katkusfikon som även säljs därhemma i välsorterade butiker (rekommenderas, jättegott!). Efter en stor och bullrande (fortsatt många skratt) måltid på många härliga tacos, fick någon för sig att vi skulle ta en tripp till Hidalgos huvudstad, Pachuca, så in i bilen med alla 15 igen.

Vägen till Pachuca är samma snabba motorväg under ytterligare tjugo minuter. Vägen kantas av skyltar, såklart, som sade saker som: "använd bilbälte", "misshandla inte skyltarna" och vissa hade ett för mig överraskande men trevligt buskap: "Kör med försiktighet och artighet". Typiskt visade det sig också vara med neonfärgade handsskrivna skyltar, återkommande längs en kilometer lång sträcka, där varje skylt skvallrade om smaker på glass som fanns att köpa en bit fram.

Framme i Pachuca visade det sig vara en ganska stor stad, men med "småstadskänsla", ni vet, smala gator och trånga gränder. Eftersom vi hade min gamla svärmor med oss gick promenaden i sakta mak genom staden, men det gav fina tillfällen till fotografering av folk (och fä)...lägger upp det på flickr.com när vi kommer hem.

I Pachucas centrum finns ett gammalt vackert klocktorn, där urverket är tillverkat av samma företag som gjort urverket till Big Ben i London, fascinerande teknik som vi lyckades övertala guiden att visa oss...efter en brant klättring uppför en stege...vad gör man inte...
Torget där i centrum är fullt av liv och rustas för fullt. I en lusthus-liknande byggnad dansade gamlingar "danzón" till levande musik, hur mysigt som helst. I denna lilla (fast stora stad) fanns också tiggare, ngt som vi inte sett till i den del av staden som vi "bor" i. Jag är i min "svenskhet" glad över det...

Med ömmande rumpa, kamera full med coola bilder och hjärtat fullt med släktens underbara skratt känns det bra idag :)
3