Att vara en kameleont....eller inte...?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Jag har funderat på det i några dagar, ja inte på heltid kanske, men tanken har slagit mig lite då och då i olika sammanhang...att många av oss nog är en form av kameleonter :)

Tänk bara hur många gånger över en vanlig dag vi anpassar oss till vår omgivning. Inte så att vi nödvändigtvis byter färg på oss själva, inte huden iallafall, utan i vårt sätt att bete oss & prata. Några aktuella exempel:

- När jag stapplar ur sängen på morgonen på stela ben, så går jag oftast och kollar om Isak (det är vår katt för dem som ev. inte visste det redan) som varit ute hela natten, vill komma in. Om det då är folktomt ute på innegården (som omgärdas av ett antal av föreningens hus) så ropar jag glatt "Iiisak!" följt av sedvanliga "ksss ksss ksss"....lyssnar en stund och upprepar mig...några gånger... Om det däremot inte är folktomt, som igår morse när jag råkade vara in action samtidigt som UNT delade ut tidningar, då väntar jag helt plötsligt på att killen antingen försvinner in i en port eller drar iväg. Då stirrar jag helt enkelt ut i omgivningen och liksom medelst telepati försöker framföra till kisse att nu är frukosten serverad.

- Att väcka en tonårig dotter kan vara ett äventyr i sig, även om det varit lugna gatan ända sedan jag mer eller mindre givit upp tanken på att få upp henne i tid för att äta frukost. Det är en anpassning, ett sätt att "välja sin strider"...jag menar hon lär ju knappast avlida av att inte äta frukost och så länge just platt-tången i hennes liv är viktigare än limp-macka så kan jag överleva det.

- Vi har en cykel stående vid fönstret i vardagsrummet...ja jag vet, det skulle ni ALDRIG gå med på, eller hur? Det är R´s spritt-nya cykel som står där och väntar på att "husse" ska komma hem och ta den i bruk. Jag valde att inte störa mig på det...och istället se det som en (icke självvald) inredningsdetalj som i bästa fall kan få våra grannar att undra över vad den där knäppa familjen nu hittat på - i linje med att kvinnan i familjen står på stela morgon-ben (...eller säger man "morgonstela ben"...?) och ropar "ksss ksss ksss" genom altandörren eller att mannen i familjen spelar flöjt så det ekar mellan husen :)



- På jobbet är det en enda lång räcka av anpassning & flexibilitet & påhittighet, främst med tanke på hur olika man måste prata med olika människor. Alla har ju sina egna högst personliga referensramar att ställa i förhållande till sådant som man får höra av någon. Det är både intressant, fascinerande och arbetsamt att anpassa sitt sätt att tala & bete sig, men ofta en genväg och ibland enda sättet att bli förstådd. Men här kan man ju inte vara hur anpassningsbar som helst, det finns ju gränser både för hur mycket man ska behöva tänja på sig själv och så ska man ju komma ihåg att det är en tvåvägskommunikation (om man nu inte har denna situation framför spegeln...). Det är väl ändå nyanser det rör sig om...?

- Haha, igår på väg hem från jobbet så slog min reptilhjärna in när jag (med bilen) närmade min Kungsängsbron här i Uppsala. En bit innan man kommer fram till bron övergår den tvåfiliga vägen till en fil med den s.k dragkedjesymbolen som vägledning. Just denna eftermiddag hade en Securitasbil (eller den kvinnliga chauffören snarare, bilen var inte av tillräckligt modernt snitt för att ta egna beslut) bestämt sig för att detta så hövliga sätt att samsas inför en kommande enfilig väg inte skulle gälla just henne. Istället för att släppa fram mig (fast jag låg redan före) så bestämde hon sig för att preja ut mig i mötande fil (tur att där inte kom någon). Vad hon tjänade på det är höljt i dunkel eftersom hon ändå fick rött i nästa korsning (HAHA!). Iallafall så blev det en numera ganska sällsynt reaktion från min sida, och hade hon inte haft så j..la skitig bakruta skulle hon antagligen ha sett mitt synnerligen långa långfinger i backspegeln.
Kan man då hävda att jag "anpassade mig till trafiken" i det läget? Jag vill gärna se det så... ;)

Ja, att vara en kameleont kan ju vara bra i många lägen (mer tveksamt i vissa trafiksituationer) men man ska akta sig för att bli alldeles utslätad som person, som vänder kappan efter vinden och andra såna klyschor. Att smälta in när det behövs och sticka ut när det behövs, kan det vara modellen? Eller ska man alltid göra som man VILL? Ja, säg det...

Isak har iallafall hittat sitt eget sätt att smälta in (telepatin fungerade!)

Isak går i spinn...

...nästan så fort man tittar på honom och om man klappar honom så går motorn igång på högvarv...så himla mysigt! Det spelar heller ingen roll vem det är så gullar med honom, han är precis lika nöjd ändå.

Det finns mycket av lära från en sån inställning, även om jag är osäker på om det är fråga om ett aktivt val (eftersom Isak är katt) eller om det är inbyggd instinkt (eller brist på detsamma) i det fallet. Tänk ändå att alltid kunna vara nöjd, var man än är och i vilket sällskap. Att spinna sig igenom livet och samtidigt göra andra glada, tänk att få vara sån!

Han har en egenhet som visar att det där med bekvämlighet är relativt, och ev. beroende på om man har en mänsklig eller "kattlig" kropp. Favoritplatsen är schäslongerna i vardagsrummet (som för resten av familjen...) men det spelar ingen roll om där råkar ligga kontroll till TV´n, en eller ett par stora systemkameror, bok, tidning och ett antal andra pryttlar eftersom Isak glatt bara lägger sig ner ändå....OVANPÅ dessa prylar....och är BEKVÄM med det. Spinner såklart i högan sky. Ja det finns förmodligen begränsningar för hur bekväm och benägen att spinna man som människa skulle vara om en systemkamera råkade ligga under kroppen i soffan...


I denna sköna ställning (observera att benet som sticker upp är det vänstra...och det sitter fortfarande kvar på kroppen) avnjöt Isak "Solsidan säsong 1" tillsammans med Laura och mig igår kväll. Då fick vi först gräva fram TV-kontrollen från under honom...haha, som vanligt :)


Vilken tur att mattan på uteplatsen matchar ögonfärgen ;)


Njutbart när vårsolen når vår uteplats...


Sniff sniff sniff...luktar småfågel....


...men gäsp vad det verkar jobbigt att jaga just nu....

Längtan & romantisk musik

...det går sällan många dagar när R rest hemifrån förrän jag börjar längta....ja inte bara efter honom som person utan även efter det där lilla extra som det mexikanska i honom innebär i vår vardag (som sällan är tråkig). Jag känner hur jag blir nästan löjligt sugen att sitta och lyssna på romantiska mexikanska ballader med tragiska texter :)

Det är lustigt men det blir så varenda gång...en genre som passar sig utmärkt när man är "längtig" är Mariachi som jag antar att man antingen älskar (som jag) eller hatar (eftersom det är så storvulet...). Vi var ju till Mariachins vagga när vi var till México City senast, till Plaza Garibaldi alldeles i hjärtat av den stora staden, här ett par bilder:


Detalj av en av Mariachi-statyerna på Plaza Garibaldi


En allvarlig Mariachi mellan spelningarna...

Jag måste bara dela med mig av länkarna till några av mina största favoriter av typen romantiska mexikanska ballader...

Det här måste vara den bästa sången som finns i den här genren, lyssna gärna! Det är Alejandro Fernandez som sjunger (och tjejer, han ser inte illa ut heller...) och den heter "Como quien pierde a una estrella" (= Som den som mister en stjärna)
http://www.youtube.com/watch?v=MXlwuZ_nEk0


Sen har vi Luís Miguel, en smörsångare av rang (som vissa också tycker ser bra ut...) och låten en gammal klassiker "La Historia de un amor" (=Berättelsen om en kärlek) http://www.youtube.com/watch?v=VLQ-Yg3fSQY


När R och jag träffades på den karibiska ön Cozumel som hör till Mexiko 1992, så vart jag överöst med så mycket romantik att många tjejer/kvinnor förmodligen inte får se maken till det under sin livstid....och jag föll PLADASK.

Den här bilden togs av Ancki på restaurangen Santa Cecilia, och jag minns att där och då sjöng R en sång för mig som heter "Burbujas de amor" (=Bubblor av kärlek) skriven (och normalt framförd av Juan Luís Guerra):

http://www.youtube.com/watch?v=WcYZInhIBmg


På den här tiden (och även påföljande decennier) var jag väldigt förtjust i Gloria Estéfan och hennes skiva Mi Tierra, det här är en fantastisk (och fantastiskt romantisk!) ballad som heter "Con los años que med quedan" (= Med de år jag har kvar att leva...) där hon sjunger att hon ska älska sin man återstoden av sitt liv....behöver jag tala om att det får en längtans-ökande effekt på mig just nu :) ?
http://www.youtube.com/watch?v=d1LGRQrcfIw

Det här inlägget måste ändå avslutas med mungiporna uppåt, i form av en av världens bästa salsa-låtar med Marc Anthony och La India, den heter "Vivir lo nuestro" (= Leva det som är vårt) http://www.youtube.com/watch?v=uIA0vaNzhOk

...romantisk längtan...
2