Får man vara glad fast man är arg...?

Har ni också dagar där ni pendlar mellan starka känslor hela tiden, som en mental Jo-Jo liksom? Jag har haft ett antal såna dagar på raken nu, egentligen tror jag det började när icke-människan i Norge valde att göra livet till ett helvete för så många...det får alla möjliga tankar att spinna runt...

Först är det ju ilska över att en person kan göra så...det finns ju liksom ingenting som gör att det är ok och då blir det så himla svårt att begripa hur det kan bli sådär. Något som påverkade mig väldigt mycket var att tänka sig skräcken som alla ungdomar måste ha känt över att vara på den lilla ön utan möjlighet att komma undan...och alla oroliga föräldrarna...ryser...ilska över att veta att gärningsmannen kommer att sitta inlåst i antingen fängelse eller mentalsjukhus under många långa år vilket ska bekostas av offrens familjer...helt galet....

När det gått ett par dagar var det dock ngt annat som tog överhand inom mig och det var orättvisan i hur lite uppmärksamhet 10 miljoner svältande människor får i jämförelse med det som hände i Norge. Varför reagerar vi så (även jag) att 100-talet döda i Norge får oss att känna så mycket starkare än miljoner små barn i östra Afrika? Är det för att det är så nära oss själva? Att det hade kunnat hända oss? För det kan väl inte vara så att Norrmännens liv är viktigare än de i Afrika....?

Jag känner mig en aning beklämd när jag ser insamlingsbössorna till Norge-katastrofen...behövs det verkligen ekonomisk hjälp till just Norge trots att det var fruktansvärt och tragiskt det som hände där? Vore det inte bättre att koncentrera alla krafter på länder som inte tillhör de rikaste i världen...?


Är denna lilla människa mindre viktig bara för att hans/hennes katastrof inte är kommen av en terrorhandling i Norden?
http://www.nyheterna.se/1.2213358/2011/07/20/stod_de_drabbade_pa_afrikas_horn

Jag har alltså varit arg och upprörd över både Norge och svälten i Afrika...men sen blir det som om känslan av "att det är viktigt att vara glad över det jag har att vara glad över" tar över igen, som en känsla av att vara min plikt att vara glad över att vara i livet, över att ha en fantastisk familj och lika fantastiska vänner, över att ha ett bra arbete och mat i överflöd. Känslan av att samtidigt vara arg över orättvisor & fasor och glad över allt som är bra!! Är det konstigt? Kanske...

SÅ, när jag kom hem från jobbet idag passade jag på att njuta lite extra av livet, för tillfället ensam hemma (R utflugen på havet igen och L utflugen med polarna och I utflugen på sommarlov i Österby...). Först lite "lätt-middag" bestående av Brie-ost och supergod salami (för övrigt en repris på lunchen) ackompagnerat av en spännande deckare (Viveca Stens nya)...och klappade lite på min bokhög som väntar nu när semestern snart börjar igen:




Sen fick jag ryck i köket och gjorde LCHF-muffins, som blev supersmarriga (var ju tvungen att prova en direkt...). I smeten är det Päron-Cognac-ost och fyllningen (som på den vänstra bilden ser ut som rå torsk) är Brie-ost. Ska göra ett gäng att ta med till Sandön nästa vecka, så jag inte frestas att hugga in på kanelbullarna när vi har kaffepaus ;)



Medans muffinsen stod i ugnen slängde jag ihop diverse fröer till en LCHF-müsli, som också blev supergod, även den får åka med till Sandön:



Sen passade jag på att förnöjas över vår (hittills enda) väggdekoration, en keramikgroda modell större som hänger i vardagsrummet...älskar mexikansk keramik lika mycket som Gotländsk :)


Sådärja, nu är jag glad, trots allt eländes elände där ute i vida världen...sådetså!
1
Lotten

Jag tycker att det är klart sunt av dig att både bli arg och sedan samtidigt glad. Orättvisor och maktmissbruk gör även mig arg och det tycker jag är lika sunt som att känna tacksamhet och bli glad över allt som är bra. Det ena behöver inte alls utesluta det andra, tvärt om. :-)