Att vara en kameleont....eller inte...?
Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Jag har funderat på det i några dagar, ja inte på heltid kanske, men tanken har slagit mig lite då och då i olika sammanhang...att många av oss nog är en form av kameleonter :)
Tänk bara hur många gånger över en vanlig dag vi anpassar oss till vår omgivning. Inte så att vi nödvändigtvis byter färg på oss själva, inte huden iallafall, utan i vårt sätt att bete oss & prata. Några aktuella exempel:
- När jag stapplar ur sängen på morgonen på stela ben, så går jag oftast och kollar om Isak (det är vår katt för dem som ev. inte visste det redan) som varit ute hela natten, vill komma in. Om det då är folktomt ute på innegården (som omgärdas av ett antal av föreningens hus) så ropar jag glatt "Iiisak!" följt av sedvanliga "ksss ksss ksss"....lyssnar en stund och upprepar mig...några gånger... Om det däremot inte är folktomt, som igår morse när jag råkade vara in action samtidigt som UNT delade ut tidningar, då väntar jag helt plötsligt på att killen antingen försvinner in i en port eller drar iväg. Då stirrar jag helt enkelt ut i omgivningen och liksom medelst telepati försöker framföra till kisse att nu är frukosten serverad.
- Att väcka en tonårig dotter kan vara ett äventyr i sig, även om det varit lugna gatan ända sedan jag mer eller mindre givit upp tanken på att få upp henne i tid för att äta frukost. Det är en anpassning, ett sätt att "välja sin strider"...jag menar hon lär ju knappast avlida av att inte äta frukost och så länge just platt-tången i hennes liv är viktigare än limp-macka så kan jag överleva det.
- Vi har en cykel stående vid fönstret i vardagsrummet...ja jag vet, det skulle ni ALDRIG gå med på, eller hur? Det är R´s spritt-nya cykel som står där och väntar på att "husse" ska komma hem och ta den i bruk. Jag valde att inte störa mig på det...och istället se det som en (icke självvald) inredningsdetalj som i bästa fall kan få våra grannar att undra över vad den där knäppa familjen nu hittat på - i linje med att kvinnan i familjen står på stela morgon-ben (...eller säger man "morgonstela ben"...?) och ropar "ksss ksss ksss" genom altandörren eller att mannen i familjen spelar flöjt så det ekar mellan husen :)
- På jobbet är det en enda lång räcka av anpassning & flexibilitet & påhittighet, främst med tanke på hur olika man måste prata med olika människor. Alla har ju sina egna högst personliga referensramar att ställa i förhållande till sådant som man får höra av någon. Det är både intressant, fascinerande och arbetsamt att anpassa sitt sätt att tala & bete sig, men ofta en genväg och ibland enda sättet att bli förstådd. Men här kan man ju inte vara hur anpassningsbar som helst, det finns ju gränser både för hur mycket man ska behöva tänja på sig själv och så ska man ju komma ihåg att det är en tvåvägskommunikation (om man nu inte har denna situation framför spegeln...). Det är väl ändå nyanser det rör sig om...?
- Haha, igår på väg hem från jobbet så slog min reptilhjärna in när jag (med bilen) närmade min Kungsängsbron här i Uppsala. En bit innan man kommer fram till bron övergår den tvåfiliga vägen till en fil med den s.k dragkedjesymbolen som vägledning. Just denna eftermiddag hade en Securitasbil (eller den kvinnliga chauffören snarare, bilen var inte av tillräckligt modernt snitt för att ta egna beslut) bestämt sig för att detta så hövliga sätt att samsas inför en kommande enfilig väg inte skulle gälla just henne. Istället för att släppa fram mig (fast jag låg redan före) så bestämde hon sig för att preja ut mig i mötande fil (tur att där inte kom någon). Vad hon tjänade på det är höljt i dunkel eftersom hon ändå fick rött i nästa korsning (HAHA!). Iallafall så blev det en numera ganska sällsynt reaktion från min sida, och hade hon inte haft så j..la skitig bakruta skulle hon antagligen ha sett mitt synnerligen långa långfinger i backspegeln.
Kan man då hävda att jag "anpassade mig till trafiken" i det läget? Jag vill gärna se det så... ;)
Ja, att vara en kameleont kan ju vara bra i många lägen (mer tveksamt i vissa trafiksituationer) men man ska akta sig för att bli alldeles utslätad som person, som vänder kappan efter vinden och andra såna klyschor. Att smälta in när det behövs och sticka ut när det behövs, kan det vara modellen? Eller ska man alltid göra som man VILL? Ja, säg det...
Isak har iallafall hittat sitt eget sätt att smälta in (telepatin fungerade!)