Ett öde värre än döden...
I porten möts jag av en skara glada barn, det är Teresas barnbarn i aldrarna 5-10 ar men de är småväxta och ser mycket yngre ut. På gården står en julgran med vita kulor och rosa rosetter och trängs med det som ser ut att vara utrensad bråte på väg bort. En av jäntorna springer in i huset och sätter på julmusik & stämningen känns riktigt trevlig.
Den känslan ersätts snart av en tjock klump i halsen när jag öppnar dörren till ett rum som ligger lite avsides från huset och har en egen ingång. Det är ett litet sovrum med plats för en ganska stor säng, en liggfåtölj och en byrå där det står en liten gammal "tjock-TV". Rummet är inrett som en liten sjukhussal, med en stor syrgastub som den mest framträdande inredningsdetaljen.
Där ligger Juan, eller vad som nu är en skugga av Juan. 5 månder tidigare blev han påkörd på gatan och de skador han ådrog sig är fruktansvärda. Ena halvan av hjärnan är helt intryckt, det får plats en fullvuxen mans näve där det en gång var upptaget av Juans hjärna. Benbitar sticker ut ur båda benen, det har inte läkt ordentligt eftersom han i sitt känsliga tillstånd inte har kunnat opereras för alla sina skador. Han har liggsår på hälarna och på höfterna, de största stora som ett fat till en finare kaffeservis. Han är officiellt deklarerad hjärndöd och är skinn & ben och fullständigt oigenkännlig från den reslige starke unge man han var för inte sa länge sedan. I det ögat som Juan kan öppna finns inget liv, inget som tyder på att han förnimmer det som finns framför honom. Ena armen rör sig ibland, som om han vill vifta bort ngt, men det är reflexmässiga rörelser snarare än viljestyrda.
Juan blev hemskickad från sjukhuset, trots att alla läkarna är överens om att hans tillstånd är så gravt att han behöver konstant intensivvård. Anledningen är att "de inte kan göra mer för honom" och då i bemärkelsen bota honom. För att fortsätta den efterkommande dagliga vården överlämnar man den nu i hans mamma Teresas händer. Man kan säga att det är tur i oturen att Teresa är sjuksköterska, annars vet jag inte hur det skulle vara möjligt överhuvudtaget då det är fråga om avancerad vård dygnet runt.
Teresa bor med sin familj i huset halvvägs upp på berget utanför Mexico City. Hennes dotter Cindy bor där med sina tre barn och så Juan. Trots att Teresa arbetat pa ett sjukhus åt Seguro Social (socialförsäkringen) som sjuksköterska i mer än 30 år, finns ingen försäkring för sjukvård till henne & familjen eftersom hennes arbete aldrig var en fast tjänst, utan endast på en lång räcka kontrakt. Nu när hon måste ägna hela sin tid åt att ta hand om Juan hinner hon inte längre ta några kontrakt och har därmed inte längre någon inkomst. De enda pengar som nu kommer in till familjen är det de vuxna barnen Cindy och hennes bror Fabián tjänar.
Att få ihop tillvaron rent ekonomiskt nu, går egentligen inte eftersom utgifterna för Juans vård är astronomiska i förhållande till vad Cindy & Fabián tjänar in. Varje läkarbesök på sjukhus (ca. 1 g/v) kostar minst 1000 pesos (ca. 650 kr) och varje hembesök av en läkare kostar 200-1500 pesos beroende på vem som finns tillgänglig. Alla sjukvårdsartiklar, blöjor & mediciner kostar sitt liksom den specialföda Juan matas med genom en sond i magen. Framförallt är olivoljan som ingår dyr. Till detta kommer övriga kostnader för det "vanliga" livet. El, vatten, telefon, barnens förskola & skola, transporter, mat & kläder. Några utsvävningar är det inte frågan om, utan helt enkelt om att överleva.
Innan Juans olycka hade Teresa kommit en bit med att göra huset till ett drägligt boende. Hon hade fått upp en mur mot gatan med en låsbar port, vilket satte stopp för de konstanta inbrotten där det ständigt försvann saker från hemmet. Detta gjorde även att det var lite säkrare att lämna barnbarnen hemma ensamma de stunder som både Cindy och hon själv var tvugna att arbeta samtidigt. Själva huset har tre väggar och ett rikigt tak, men den fjärde väggen är ihop-pusslade plastskivor och det saknas dörr. Istället för fönster finns en ram av trä och där rutorna utgörs av plast. Teresa saknar garderober, sa det finns kläder lite överallt, i prydliga högar eller hängande från galgar på sänggavlarna. Toaletten saknar vatten att spola med, eftersom detta tillhör en av stadsdelarna dit det inte kommer vatten på flera månader i sträck.
Att fortsätta bygga på huset är nu givetvis inte möjligt, och idag heller ingen prioritet för Teresa. Eftersom Juan är sa gravt skadad bortom hopp om tillfrisknande hoppas alla i hans omgivning att han snart ska få vila i frid och slippa sin plåga. En grym verklighet i juletid i en av världens allra storsta städer, ett öde värre än döden...
Det känns som att läsa ett kapitel ur en spännande bok. Men sanningen är ju den att det i allra högsta grad är verklighet som du upplever just nu. Stackars Juan och Teresa!!!! Hur gammal är han?
Du kanske skulle börja skriva en bok? Det verkar finnas hur mycket som helst att skriva om och det berör väldigt mycket.