Hemma igen
Jag har funderat över en sak när jag varit i México City, och det är: skulle jag kunna leva & bo i den staden? Svaret är självklart att det skulle jag. Jag tror verkligen att jag besitter tillräckligt mycket envishet, entusiasm och mod för att klara mig där, även om det skulle vara en ganska lång period av "inlärning".
Nästa fråga som infann sig var: skulle jag VILJA leva & bo i den staden? Svaret är lika självklart nej, det skulle jag inte. När jag var yngre (ganska mycket yngre, innan jag blev mamma...) hade det möjligen varit mer av en möjllighet. Innan jag började uppskatta det extremt bekväma liv jag lever i Sverige fullt ut.
Nu skulle det innebära en stor portion ångest om ngn sade till mig att jag var tvungen att flytta till México City, för trots att det är en väldigt fascinerande stad med urgammal kulturhistoria, fantastisk mat och góa människor, så överväger ändå det jag inte skulle kunna leva med resp. utan.
Att återigen bo långt från min familj & släkt & vänner, skulle vara jobbigare nu är när jag var yngre (och gjorde just detta under nästan ett decennium). Att arbeta i ett land där arbetsmiljö inte står högt i kurs, vore inte enkelt. Inte heller finns ngn egentlig trygghet i anställning, att gå med i en fackförening är inte lätt (inte alla "får" bli medlemmar)...en lite av motsatt situation mot Sverige, där tryggheten i jobbet är mkt stark och vi kan "lyxa oss" med att välja bort facket för att medlemsavgiften/a-kassa är för hög...vissa spenderar ju ändå mer på chips & öl per månad än a-kasseavgiften...
Jag skulle vara orolig att hamna på sjukhus...och då skulle det vara ett värre problem med att hitta en kvinnlig släkting att sitta vid sjukbädden dygnet runt för att sköta om mig (eftersom det inte finns personal som gör det) än att jag inte skulle få god mat på sjukhuset (som verkar vara största problemet på Ackis enligt UNT´s insändarsida). Att gå ut själv på kvällarna skulle knappast locka, förr eller senare skulle ngt otäckt förmodligen hända. Jag skulle inte trivas med att undra om jag har vatten som räcker för att både duscha, tvätta kläder och diska samma dag. Städningen...inte en favoritsyssla...jag skulle bli tokig av allt städande! Jag skulle antagligen strida ihjäl mig för Lauras rättigheter i skolan (där är klasserna VERKLIGEN stora och lärarna VERKLIGEN "disciplinerande"....).
Allt ter sig så enkelt härhemma i trygga, vackra, rena, säkra & välordnade Sverige...inte alltid roligare eller mer spännande, men det finns värden som är viktigare än det....iallafall för mig. Mina ev. problem härhemma har plötsligt blivit en aning mindre, och jag kan nästan småle lite åt dem...jag önskar att alla människor här kunde göra detsamma :)
Bra analys, Tiina! Håller med om att vi måste förstå och uppskatta hur bra vi har det. Jag minns en gång när jag diskade ur en nappflaska med varmvatten och diskmedel och kände mig trygg med att den var ren, att jag undrade om mina barnbarn kommer att kunna njuta av lyxen av lätttillgängligt varmvatten. Ju mer energi vi bränner av nu, desto mindre blir det kvar till kommande generationer.